Att våga

Telefonen ringer när jag sitter hos min psykolog. När jag kommer ut har jag ett meddelande från ett produktionsbolag som vill att jag ska komma på casting för ett tv-program. Att de letar efter en ”expert”. Kan jag komma kl 11 imorgon? Hjärtat börjar slå hårt och en del av mig tänker ”aldrig i livet”. En annan del ”men jag är väl ingen expert” och ytterligare en del tänker ”men vad roligt och spännande!” Det är den sistnämnda delen som vinner, så jag ringer upp, tackar ja till castingen och inväntar morgondagen med lika delar förväntan som total panik.

Jag har aldrig drömt om att vara i media, att bli offentlig. Jag har aktivt valt ett yrke där fokus sällan ligger på mig, där jag har fokus på den jag träffar och själv förblir mindre tydlig och definierad. Det beror säkert till viss del på min personlighet, men också på att jag sedan ung ålder blivit tränad på att inte ta så mycket plats, att istället finnas där för andra, vara anpassningsbar, lyssna in. I många år var jag mobbad. Ett enkelt offer att trycka ned i och med att jag då ännu inte riktigt hade lärt mig att stå upp för mig själv, att det inte var självklart att jag fick synas och höras och säga ifrån. Att bli offentlig, att stå upp och delta i ett program som många kommer att tycka och tänka saker om är därför kanske det minst bekväma jag kan göra. Så varför gör jag det?

Jag tror på att försöka avdramatisera det vi kallar för ”psykisk ohälsa” och behov av psykoterapi eller psykiatrisk vård. Om jag med min medverkan i TV4 eller med hjälp av denna blogg kan bidra ens lite till detta så är allt annat värt det. Min dröm är nämligen att det ska vara lika självklart att uppsöka en psykolog eller psykoterapeut vid psykisk smärta som det är att gå till sin vårdcentral vid fysiska åkommor. Att likväl som att gå till en läkare vid en förkylning kan jag gå i samtal hos en psykolog eller psykoterapeut om jag är stressad eller har känslor som är svåra att hantera, om jag har problem i en relation eller känner mig nedstämd utan att förstå varför. Jag skulle vilja att det kan få vara en återkommande och helt vanlig del av livet att ibland söka hjälp även för psykisk problematik, utan att behöva skämmas eller tänka kring vad andra ska tycka om detta.

Även om saker har förändrats till det bättre de senaste decennierna är det fortfarande så skamligt att må psykiskt dåligt att många av oss istället trycker ned och stänger in vårt dåliga mående i kroppen. Efter en tid söker vi läkarhjälp för detta, vill ha en fysisk förklaring, snarare än att stanna upp och faktiskt känna efter och erkänna hur stressigt, sorgset, ilsket eller svårt det är just nu. Att vi är slutkörda, inte orkar mer.

Ett piller mot migrän, en antidepressiv tablett eller någon lugnande medicin för det begynnande magsåret är för många en normal del av vardagen. Det är också något som vi vågar prata öppet om. Ett bevis på att vi har sett problemet och att vi håller på att hantera det. Men att prata om hur vi verkligen mår, att berätta om vad vi orkar och inte orkar, att släppa prestationen och rädslan att göra andra besvikna, att stanna i våra känslor och låta oss vara precis så rädda, ledsna, arga, trötta eller små som vi behöver att få vara, DET är tabu.

Att vara känslomässig anses av många likställt med att vara svag. Att visa känslor eller be om hjälp är som att blotta strupen. Det här vill jag vara en del i att förändra och det är det som motiverar mig att våga ställa upp i tv och att starta den här bloggen. Jag hoppas att du vill följa den och att du hör av dig med egna kommentarer och frågor.

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *