Vad betyder egentligen psykisk ohälsa?

Vi sitter på bästa sändningstid och pratar om ”psykisk ohälsa” och hur allvarligt det är. Alla nickar och hmm:ar och har allvarliga ansiktsuttryck. Alla fattar att det är något vi behöver prata om. Något viktigt. Men ju fler gånger vi använder oss av uttrycket, desto mer tomt och betydelselöst känns det. Vad betyder det egentligen?

Psykisk ohälsa. Ohälsa i psyket. Ohälsosamt psyke. Ohälsosamhet. Psykisk, psykiatrisk, psykiatri. Det måste vara fler än jag som reagerar på det här uttrycket? Inte ens i mitt jobb som psykolog har detta uttryck någonsin legat bekvämt i min mun. Vi kan prata om ett brutet ben som en specifik sak, om cancer som en annan, om migrän som en tredje, men det är sällan vi försöker benämna alla komplexa saker som pågår i vår fysiska kropp med att vi lider av ”fysisk ohälsa”. För vi vet att det är helt olika saker att ha ett brutet ben eller att ha drabbats av cancer. Människor behöver inte bara olika vård utan behöver också helt olika stöd från oss runtomkring beroende på vad som har hänt och hur allvarligt det är.

Så vad händer när vi väljer att kalla allt det som sker i vårt inre för psykisk hälsa eller ohälsa? Hur blir det när vi klumpar ihop allt, från att en kort period i livet tappa ork, vara stressad, tappa lust, känna sig ledsen, nedstämd, arg, till att bära på traumatiska händelser eller smärta från tidigare i livet, känna ångest, känna skam eller skuld, känna självtvivel, självhat, känna att vi inte räcker till, att vi gör andra besvikna. Vilken hjälp och vilket stöd får vi då?

Vad får du själv för tankar när du hör orden ”psykisk ohälsa”?

För mig är begreppet nästan intetsägande. Det gör mig inte klokare kring hur en person mår eller vad den behöver. Snarare blir det mer mystiskt och hemlighetsfullt. Personen lider av någonting som vi inte pratar högt om, men vi hintar om att hen inte mår något bra. Jag upplever att det även blir något skamligt i det. Något som knyter an till det jag skrev i mitt förra inlägg. Vi visar inte och vi pratar inte högt om hur vi mår, det är fortfarande något som helst ska skötas i skymundan eller kanske till och med tryckas undan och glömmas bort. När vi väl väljer att prata om det så ska det vara så långt ifrån oss själva som möjligt. ”Jag mådde psykiskt dåligt en period.”

Det är också något starkt medicinskt i uttrycket ”psykisk ohälsa”. Att det är en sjukdom som behöver diagnostiseras och behandlas. Något som är onormalt, som inte ska finnas där, som kanske till och med behöver medicineras bort. Psykisk ohälsa blir alltså ett problem som ska lösas, inte en beskrivning av ett naturligt mående. Kan vi inte bara få må dåligt? Kan det inte bara få vara en naturlig del av livet att vi alla, jag och du, våra föräldrar, våra barn, våra vänner, våra ovänner, våra kollegor, de vi ser upp till, de vi ser ner på och precis alla andra, mår dåligt ibland. Inte bara på grund av att vi har fysiska krämpor eller psykiska sjukdomar utan för att vi har känslor, att vi har en viss mängd energi, att vi har relationer som påverkar oss, att vi har en historia av händelser som vi bär med oss, helt enkelt att vi lever.

Vi behöver skapa utrymme för att få må dåligt, och för att få prata om att vi mår dåligt. Eller kanske rättare sagt, vi behöver skapa utrymme för att få leva, med allt vad det innebär. Jag tror att något som kan bidra till detta är att vi börjar uppmärksamma vilka ord vi använder för att prata om hur vi mår. Det vi säger och hur vi säger det har betydelse.

Tack för din tid! Lämna gärna en kommentar i fältet nedanför!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *